Notering

Glaskross

Idag hade jag sönder min flickväns pressobryggare. Jag stod där med diskberget som var kvar efter henne. Hon som drog till Leksand för att skaka hand med Maud Olofsson, Percy Barnevik och andra viktiga människor som kan tänkas ha svaret på frågan som den här bloggen ställer.

Skaka hand och promota bloggen gör hon. Jag diskar och torkar bajs på jobbet. Tänker på meningen med livet. Diskar gör jag när jag kommer hem också, det andra slipper jag oftast här. En pressobryggare står på kanten av spisen. Min flickvän var nog väldigt fäst vid just det loppisfyndet.  Jag har fått höra hela historien om tanten som prutade ihärdigt på en annan bryggare, den var i Pyrexglas minsann. Tanten misslyckades med sina försök och vad som händer sen minns jag inte. Själva meningen är borta. Jag minns bara varumärket. Kanske säger det något om hur konsumistiska vi är. Kanske säger det något om vad meningen inte är.

Hursomhaver köpte min flickvän den sedermera fallna bryggaren vid det tillfälle som en okänd tant fick gå hem tomhänt, men kanske lika lycklig för det. Pressobryggaren var ett av alla hennes andrahandsfynd. ”Återbruk är bra”, säger hon. Jag tänker på livet mitt i den här meningen. Plötsligt bryts mina tankar av krossatglasljud. Bryggaren som stod där vid kanten av spisen tänkte kanske på meningen med att pressobrygga kaffe, tomheten efteråt, en framtid utan hopp. Och när den inte såg någon mening alls längre kastade den sig utför kanten alldeles själv. Det kan också ha varit jag som stötte jag till en Rosti-slev, som stötte till en Ikea-skärbräda, som välte på en ICA-gryta, som puttade ner den halvtomma, namnlösa bryggaren på golvet. Jag vet inte hur det gick till. Det var verkligen inte meningen, det var knappt ens omdömeslöst.


Kaffestänk och glasskärvor överallt. Jag blir plötsligt livstrött. Ser ingen mening med någonting. Plockar skärvor och torkar brun vätska med mängder av hushållspapper. Sen vill jag inte mer. Kryper ner under täcket utan att somna. Tänker på den där frågan som pickar och petar och stör där mitt inne i virrvarret av vardagsbekymmer och kommersiella budskap. Livets mening. Frågan som är stubinen som livet brinner på, som ett vackert ögonblick exploderar och ”Pang!” så är du död, eller en samling obrukbara glasskärvor indränkta i kaffesump.
Jag är verkligen ledsen för att min flickväns kaffebryggare skulle sluta sitt liv på det sättet. Kanske var det någon som ville påminna mig om livets förgängliget och att vara rädd om dem man älskar. Jag älskar min flickvän mer än allt annat. Hon är underbar, hon gör mitt liv roligare och lär mig nya saker nästan varje dag, hon är min mening med livet. Det är faktiskt inte svårare än så. Jag borde säga det åt henne. Istället slängde jag ur mig det laddade och opassande ordet ”materialist”, när hon tyckte att jag sabbat hennes bryggare. Hennes sms-ord lät så väldigt fördömmande i mitt huvud. Jag som bara hade snälldiskat åt henne. Varför är hon så otacksam? Det var ju inte meningen att bryggaren skulle hoppa ner.

Nu står iallafall en ny Bodum-bryggare i vårt röda Ikea-skåp. Och min flickvän har fått en ursäkt. Hon är den mest omaterialistiska jag känner, som återbrukar allt från äggskal till kretskort. Att vara rädd om saker kan faktiskt vara raka motsatsen till materialism.

När pressbryggarhistorien nått sitt slut återstår bara svaret på frågan om meningen. Jag frågar pressbryggaren i skåpet, men han skakar uppgivet på sin pressknopp. Vilket snöpligt slut på min berättelse, hinner jag tänka.

Just då hör jag den gladallvarliga rapparen Timbuktu säga i en radiointervju att livet går ut på att njuta och ha kul. Svaret på svåra, svåra frågor är ofta mycket, mycket enkelt. Bra, nu kan jag och du och alla andra som läser det här sluta grubbla på meningen med allt och istället ägna vår tankekraft åt att leva meningen med livet, helst utan att sabba planeten eller fler kaffebryggare.

Per Erik Ek